Ickespridningsavtalet
Från Wikipedia
Ickespridningsavtalet är ett fördrag för att hindra spridningen av kärnvapen.
Avtalet har tre pelare: ickespridning, avväpning samt rätten att använda kärnenergi för fredliga ändamål.
Innehåll |
[redigera] Avtalets tre pelare
[redigera] Ickespridning
Ickespridningsavtalets syfte är att endast fem stater i världen ska tillåtas ha kärnvapen: Förenta staterna, Storbritannien, Frankrike, Folkrepubliken Kina samt Ryssland. När avtalet var klart för ratificering 1968 var det endast dessa stater som hade kärnvapen; de är också permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd. Dessa fem länder förbinder sig att inte överföra kärnvapenteknologi till andra stater, övriga länder förbinder sig att inte utveckla sådan teknologi.
[redigera] Avväpning
De fem kärnvapenmakterna förbinder sig också att minska och på längre sikt avskaffa de egna kärnvapnen.
[redigera] Rätt att använda kärnteknik fredligt
Alla stater har rätt att använda kärnteknik för fredliga ändamål, till exempel för att alstra ström genom kärnreaktorer. De stater som saknar kärnvapen förbinder sig att tillåta inspektion av FN-organet IAEA.
[redigera] Historia
Fördraget föreslogs av Irland och 1968 var avtalet klart för ratificering av världens länder. Fördraget började gälla den 5 mars 1970 när Förenta staterna, Storbritannien, Sovjetunionen och ytterligare 40 stater undertecknat fördraget. Folkrepubliken Kina undertecknade fördraget 1992.
Nordkorea undertecknade fördraget 1985 men lämnade fördraget 2003. 2005 förklarade landet att det har kärnvapen. Indien och Pakistan, som har kärnvapen, har aldrig undertecknat fördraget. Israel, som misstänks ha kärnvapen, har heller aldrig undertecknat fördraget.