Karl Staaff

Från Wikipedia

För konstnären, se Carl Staaff. För sjömannen och krigsveteranen, se Karl Staf.

**Karl Staaff**

Ämbetsperiod:	7 november 1905– 29 maj 1906 samt 7 november 1911– 17 februari 1914
Företrädare:	Christian Lundeberg Arvid Lindman
Efterträdare:	Arvid Lindman Hjalmar Hammarskjöld
Födelsedatum:	21 januari 1860
Födelseplats:	Klara, Stockholms län
Dödsdatum:	4 oktober 1915
Dödsplats:	Engelbrekts församling, Stockholms län
Maka:	Ogift
Politiskt parti:	Liberala samlingspartiet
Ministärer:	Regeringen Staaff I Regeringen Staaff II

Karl Albert Staaff, född 21 januari 1860 i Stockholm, död där i lunginflammation klockan 1.40^[1] den 4 oktober 1915, var en svensk politiker (liberal), advokat, riksdagsman 1897–1915 (andra kammaren), partiledare för riksdagspartiet Liberala samlingspartiet 1907–1916 (i praktiken från 1905) och statsminister 1905–1906 och 1911–1914.

Han var bror till Pehr Gustaf Staff (född 1856 i Stockholm) och Wilhelmina Magdalena (född 1858 i Stockholm). I hushållet ingick också Erik Schöne (född 1867 i Stockholm).^[2] Karl Staaff var aldrig gift.

[redigera] Biografi

Karl Staaff föddes i Klara, Stockholm som son till lektorn och kyrkoherden i Adolf Fredriks församling Albert Wilhelm Staaff (född 1821 i Stockholm)^[3] och Fredrica Wilhelmina "Mina” Schöne (född 1837 i Stockholm)^[4]. Han studerade i Uppsala (student 1879)^[5] där han tillhörde den krets som 1882 grundade den radikala studentföreningen Verdandi, vars ordförande han var de första åren^[6], som blev en intellektuell inspirationskälla för flera generationer svenska politiker, publicister och akademiker. Verdandis medlemmar var i allmänhet liberaler men i kretsen fanns också socialdemokrater som Hjalmar Branting.

Karl Staaff var under sin studietid också aktiv i Uppsala studentkår, vilken han var vice ordförande för 1886-1887. Han var även förste kurator på Stockholms Nation.

Redan under studietiden tog Staaff som ”fattigadvokat” sig an utsatta och medellösa människor i behov av rättslig hjälp. Efter studierna öppnade han egen byrå i Stockholm. Hans försvar för arbetarnas föreningsrätt anses ha haft avgörande betydelse för utvecklingen av en fri svensk fackföreningsrörelse – en linje som han fullföljde som politiker när han motarbetade högerkrav på antifacklig lagstiftning.

År 1890 bildades Sveriges allmänna rösträttsförbund där Staaff genast blev en av förgrundsgestalterna. Han invaldes i riksdagen vid valet 1896 och anslöt sig vid inträdet 1897 till folkpartiet, som 1900 övergick i liberala samlingspartiet. Fram till 1911 representerade han Stockholms stads valkrets och därefter Stockholms stads andra valkrets.

När rösträttsförbundet 1902 efterträddes av ett riksomfattande liberalt parti, Frisinnade landsföreningen, framträdde Staaff som det nya partiets politiske ledare.

Karl Staaffs andra regering år 1911.

Liberalerna såg det politiskt mer utvecklade Norge som ett föredöme och opponerade starkt mot de högerkrafter som ville bevara unionen mellan länderna med våld. När krisen i unionsfrågan 1905 blev akut togs Staaff och ett par andra liberaler in i regeringen och bidrog verksamt till unionens fredliga avveckling.

Efter en stor valframgång samma år bildade Staaff regering med en rösträttsreform som viktigaste programpunkt. Regeringen föll följande år sedan den högerdominerade första kammaren motsatt sig Staaffs rösträttsförslag som bland annat innebar majoritetsval i enmansvalkretsar. I stället genomdrevs under kommande år en reform med proportionella val, rösträtt till riksdagen för män och graderad rösträtt i kommunala val (den så kallade 40-gradiga skalan). Liberalernas mål (tillsammans med socialdemokraterna) blev nu att genomdriva allmän och lika rösträtt, både kommunalt och till riksdagen, för både kvinnor och män.

Byst av Karl Staaff i Karl Staaffs park på Östermalm i Stockholm

Efter ännu en valframgång bildade Staaff på nytt regering 1911. För att förhindra en ny och mer radikal rösträttsreform sökte nu högern och kungahuset strid med Staaff med försvarsfrågan som verktyg. Staaff var beredd att öka satsningarna på försvaret men utmålades av högern som landsförrädare.

Sedan kung Gustaf V i sitt tal till det så kallade bondetåget i februari 1914 (se borggårdskrisen) öppet tagit avstånd från regeringen blev Staaffs ställning ohållbar. Inför det följande valet utsattes Staaff för en intensiv smutskastningskampanj, symboliserad av askkoppar där överklassen kunde aska av sina cigarrer i Staaffs ansikte (en sådan finns utställd på Hallwylska museet i Stockholm).

Karl Staaff avled 1915. Den definitiva rösträttsreformen genomfördes av hans efterföljare som liberal partiledare, Nils Edén, i spetsen för en koalitionsregering av liberaler och socialdemokrater 1917–1920.

Karl Staaff var en målmedveten och kompromisslös politiker, som väckte starka känslor bland såväl anhängare som motståndare. Hans politiska gärning består främst i att i Sverige ha bidragit till en modernisering av politiken till 1900-talets villkor och en demokratisering av samhället.

[redigera] Litteratur

A. Brusewitz, Kungamakt. Herremakt. Folkmakt. (1964)
R. Frykberg, Bondetåget 1914 (1959)
G. Johansson, Maktkampen 1902–1915 (1997)
A. Johnson, Kämpande liberalism (2002)
L. Kihlberg, Karl Staaff, band 1–2 (1962–1963)
O. Nyman, Högern och kungamakten 1911–14 (1957)
K. Staaff, Det demokratiska statsskicket (postumt utgiven 1917)
Tvåkammarriksdagen 1867-1970 (Almqvist & Wiksell 1988), del 1, s. 171-172
O. von Zweigbergk, Svensk politik 1905–1929 (1929)
I. Öman, Karl Staaffs första ministär (1923)

[redigera] Externa länkar

Karl Staaff-Stiftelsen

[redigera] Källor och noter

^ Erik Lindorm, Gustaf V och hans tid 1907-1918 (1979) ISBN 91-46-13376-3 sidan 366
^ Sveriges befolkning 1890, (CD-ROM) Sveriges släktforskarförbund 2003
^ Sveriges befolkning 1890, (CD-ROM) Sveriges släktforskarförbund 2003
^ Sveriges befolkning 1890, (CD-ROM) Sveriges släktforskarförbund 2003
^ Lindorm, a.a., sidan 366
^ A.a., sidan 366

Företrädare: Gustaf Berg	Sveriges justitieminister 1905–1906	Efterträdare: Albert Petersson
Företrädare: Christian Lundeberg	Sveriges statsminister 1905–1906	Efterträdare: Arvid Lindman
Företrädare: Sixten von Friesen	Liberala samlingspartiets partiledare 1907–1916	Efterträdare: Daniel Persson
Företrädare: Arvid Lindman	Sveriges statsminister 1911–1914	Efterträdare: Hjalmar Hammarskjöld