Från Wikipedia

République Démocratique du Congo

(Flagga) (Statsvapen)
Valspråk: Justice – Paix – Travail (franska för Rättvisa – fred – arbete)
Nationalsång: 'Debout Congolais'
Huvudstad	Kinshasa
Största stad	Kinshasa
Officiellt språk	franska
Statsskick President Regeringschef	republik Joseph Kabila
Självständighet  • Deklarerad  • Erkänd	från Belgien 30 juni 1960
Yta  • Totalt  • Vatten	2 345 410 km² (12:e) 3,3%
Folkmängd  • Totalt  • Befolkningstäthet	62 660 551 (20:e) 26,5 inv/km² (149:e)
BNP (PPP)  • Totalt 2005  • Per capita	$46 491 miljoner (78:e) $774
Valuta	kongolesisk franc (CDF)
Tidszon	UTC+1 till UTC+2
Topografi  • Högsta punkt  • Största sjö  • Längsta flod	Pic Marguerite på Mont Ngaliema 5 110 m ö.h. Tanganyikasjön km² Kongofloden km
Nationaldag	30 juni
Landskod	cd
Landsnummer	+243

Kongo-Kinshasa, eller Demokratiska republiken Kongo (DRK), är en stat i Centralafrika. Landet gränsar till Angola, Burundi, Centralafrikanska republiken, Republiken Kongo, Rwanda, Sudan, Tanzania, Uganda och Zambia. Landet har även en liten kustremsa vid Kongoflodens mynning mot Atlanten, endast 37 kilometer lång. Tidigare namn har varit Fristaten Kongo, Belgiska Kongo, Kongo-Leopoldville, Kongo-Kinshasa och Zaïre.

[redigera] Historia

Se även Demokratiska republiken Kongo: Provinsernas historia

[redigera] Årtal i Kongos förkoloniala historia

• 1482 Diego Cão, portugisisk sjöfarare anländer till Kongoflodens utlopp och grundar en koloni där.
• 1870 Léopold II intar Kongo-deltat. Invånarna tvingas till slavarbete. Landets tillgångar av elfenben och gummi skövlas.
• 1874-78 John Rowland (också känd som sir Henry Morton Stanley) genomför upptäcktsresor i landet.
• 1876 Leopold II av Belgien anordnar en internationell geografisk konferens med syftet att ”öppna Afrika för civilisationen”.
• 1878 Överenskommelse mellan britterna och kung Léopold II angående Kongo.

[redigera] Kongostaten

Huvudartikel: Kongostaten

Vid Kongokonferensen 1884-85 beslutades att ”Kongostaten” (eller ”Fristaten Kongo”) skulle styras av "Afrikasällskapet", en sammanslutning av geografer och upptäcktsresande, som i själva verket bara var en dimridå för att säkra att Léopold II skulle kunna fortsätta hantera Kongo som en personlig koloni.

Via ett privat bolag exploaterades Kongo med Stanley som främste agent. Den officiella målsättningen var att skapa ett frihetligt mönsterrike i, det på naturtillgångar rika, landet. I verkligheten var målet att berika sig med vilka medel som helst.

Det uppstod emellertid internationella protester på grund av den omänskliga behandlingen av den infödda befolkningen. I Belgien anklagar en parlamentarisk utredning 1906 kungen för att ha misskött Kongo. Det visar sig senare att kungens rovdrift på naturtillgångarna, främst naturgummi och elfenben, halverat landets befolkning - ett folkmord på cirka 10 miljoner människor.

Leopold tvingades träffa ett avtal med den belgiska staten om att Kongo, som varit hans privata egendom, istället skulle bli en belgisk koloni, och så skedde kort före hans död 1909.

[redigera] Belgiska Kongo (1908 – 1960)

Huvudartikel: Belgiska Kongo

1908 blev landet officiellt en belgisk koloni.

Belgiska Kongo saknade helt demokratiska institutioner och stod under total och direkt politisk kontroll av den belgiska regeringen. Statschef var den belgiske monarken. I Bryssel fanns en koloniminister som ledde ett koloniråd om fjorton medlemmar, av vilka åtta utsågs av kungen, tre av senaten och tre av deputeradekammaren (underhuset).

Den dagliga administrationen av kolonin sköttes av en generalguvernör i Boma, biträdd av flera viceguvernörer. Kolonin var indelad i femton administrativa distrikt.

En del ekonomiska och sociala reformer genomfördes dock. Läkarstationer etablerades i alla större byar och i storstäderna fanns välutrustade sjukhus. Man lyckades bland annat utrota sömnsjukan i landet.

Järnvägar, hamnar, landsvägar, gruvor, plantager och industrier sköt upp och på 1950-talet var Kongos BNP den högsta i Afrika. Under världskrigen exporterades stora mängder uran från gruvan i Shinkolobwe till USA.

Skolsystemet dominerades av den katolska kyrkan. De kongolesiska barn som fick gå i skolan fick först och främst lära sig kristendom och hantverk. Man lärde sig läsa, skriva och räkna men det var också allt. Ovanligt nog, i den tidens kolonier, skedde dock undervisning på de inhemska språken. 1954 öppnar belgarna det första universitetet i Kongo, lokaliserat till staden Lavanium.

1952 författade generalguvernören Petillon en skrivelse till myndigheterna i Belgien i vilken han förespråkar rösträtt och andra medborgerliga rättigheter för kongoleserna. Om inga reformer genomförs kommer vi att förlora denna rika koloni förutspådde han. Petillon fick visst stöd från några progressiva parlamentariker men regeringen motsatte sig alla genomgripande demokratiska reformer som man menade bara skulle ”destabilisera regionen”.

Belgien hade aldrig någon långsiktig vision för Kongo; motvilligt genomförde man vissa smärre politiska förändringar och 1959 tvingas den belgiske kungen acceptera självständighet för Kongo. Rundabordssamtal mellan inhemska politiska ledare och representanter för kolonialstyret följde året därpå.

[redigera] Kongokrisen

Huvudartikel:Kongokrisen

I maj 1960 hölls parlamentsval. Största parti blev MNC. Andra partier som deltog var ABAKO, PSA och PNP. Det nyvalda parlamentet utsåg Joseph Kasavubu till president och Patrice Lumumba till premiärminister. Lumumba utsåg Joseph Mobutu till arméchef.

Den 30 juni utropades landet som självständigt under namnet Republiken Kongo (République du Congo). Eftersom även Franska Kongo (Moyen Congo) antog namnet Republiken Kongo när det blev självständigt så kom de båda länderna allmänt att benämnas efter sina respektive huvudstäder: Kongo-Léopoldville och Kongo-Brazzaville.

Den nya statsbildningen kastades omedelbart ut i djup politisk kris. Under de två första veckornas självständighet gjorde arméstyrkor landsomfattande myteri mot Lumumba och provinserna Katanga och Sydkasai utropade sig som oberoende. Inbördeskriget, Kongokrisen som då bröt ut kom att bli en av de svåraste internationella konflikterna på 1960-talet.

Belgiska trupper anlände i juli 1960, under föregivande av att vilja skydda sina egna medborgare och även FN sände, på begäran av Patrice Lumumba, trupper som i augusti 1961 påbörjade försök att avväpna motståndsmännen i Katanga. FN-interventionen varade fram till år 1964 och hade inslag av svensk trupp.

Lumumbas lika brutala som misslyckade försök att slå ned det kasaiska upproret och hans vädjan om sovjetisk hjälp väckte motstånd hos hans politiske rival, president Kasavubu som avsatte Lumumba.

Joseph Mobutu tillfångatog 1961 Lumumba och utlämnade honom till Tshombe i Katanga, där han mördades.

Utbrytarrepubliken Katanga besegrades först 1963. Rebelledaren Moise Tshombe tvingades fly men återvände året därpå och insattes som kongolesisk premiärminister.

[redigera] Mobutu-eran

1965 avskedade Mobutu både Kasavubu och Tshombe i en CIA-stödd kupp och utropade sig själv till både president och premiärminister.

1966 ändrade han landets officiella namn till Demokratiska republiken Kongo och bytte namn på landets städer: Léopoldville blev Kinshasa, Stanleyville – Kisangani, Elisabethville – Lubumbashi, Jadotville – Likasi och Albertville – Kalemie. Sjöarna Albertsjön och Edwardsjön på gränsen emellan Uganda och Zaïre bytte namn till Mobutusjön och Idi Aminsjön.

År 1971 bytte Mobutu åter namn på landet, denna gång till Zaïre (som han redan ändrat Kongoflodens namn till). Själv antog han namnet ”Mobutu Sese Seko Kuku Ngbendu wa za Banga” (översatt: ”Den allsmäktige krigaren som tack vare sin uthållighet och obändliga vilja att vinna går från seger till seger och lämnar eld i sitt spår”), normalt förkortat till Mobutu Sese Seko. Förnamnet Joseph strök han som varande alltför europeiskt. Det majestätiska namnet ackompanjerades av den leopardskinnshatt som Mobutu sedan alltid bar.

1990 utropade Mobutu ”tredje republiken” och aviserade demokratiska reformer men behöll själv makten. Missnöjet bland medborgarna växte och 1992 bröt kravaller ut.

[redigera] Första kongokriget

Huvudartikel:Första Kongokriget

1993 ledde etniska strider i Masisi och statskuppen i Burundi till att 80 000 människor begav sig på flykt. Många hamnade i flyktingläger i Södra Kivu-provinsen.

Vid ett flygattentat då en missil användes den 6 april 1994 omkom Rwandas och Burundis presidenter efter att de besökt en fredsförhandling i Tanzania. Det var startskottet för folkmordet i Rwanda då nästan en miljon människor, merparten tutsier, dödades inom loppet av tre månader. Tutsirebeller lanserade en motoffensiv mot den hutuledda regeringen. En miljon flyktingar tog sig över gränsen till Kongo.

Hutumilisen använde 1995 Kongos flyktingläger som baser för nattliga räder in i Rwanda. Våldet i Rwanda spred sig till Kongo och 300 000 människor tvingades fly från sina hem.

Laurent Kabila bildade 1996 Kongos befrielsearmé (ADFL). ADFL-rebellerna i östra Kongo, som till stor del bestod av tutsimilis, tog till vapen mot president Mobutu och jagade honom i landsflykt den 17 maj 1997. Landet återtog namnet Demokratiska republiken Kongo och Laurent Kabila blev president. 900 000 flyktingar återvände till Rwanda och Burundi.

[redigera] Andra kongokriget

Huvudartikel:Andra kongokriget

Den tutsidominerade rebellrörelsen RCD inledde (stödda av Rwanda och Uganda) ett uppror i augusti 1998. Militära styrkor från Angola, Zimbabwe, Namibia, Tchad och Sudan skickade trupper till Kongo för att försvara Kabila och försöket att avsätta regeringen misslyckades. Tillströmningen av utländska styrkor och delningen av landet i rivaliserande maktzoner gav konflikten namnet "Afrikas första världskrig".

Trots flera försök att få till stånd fred upphörde inte stridigheterna. Den 10 juli 1999 undertecknades ett vapenstillestånd i Lusaka, Zambia av följande parter: DR Kongo, Rwanda, Uganda, Angola, Zimbabwe, Namibia, MLC samt RCD.

En gemensam militärkommission bildades. Alla utländska trupper förvisades ut ur landet och FN satte in fredsbevakande styrkor; MONUC. MONUC etablerades i september 1999 med högkvarter i Kinshasa. Den operativa styrkan består idag av cirka 6 800 militärer. Monuc skall samverka med Förenade militärkommissionen (JMC), upprättad av OAU och parterna som 1999 skrev under eldupphöravtalet.

Mindre strider pågick även efter detta. Kabila mördades den 16 januari 2001 och hans son Joseph Kabila utnämndes till statschef tio dagar senare. I oktober 2002 fick Kabila de rwandiska styrkorna att dra sig tillbaka från östra delen av landet och två månader senare skrev samtliga stridande parter under ett fredsavtal.

[redigera] Fred och samlingsregering

En provisorisk författning antogs 4 april 2003 och satte formellt punkt för det krig som pågått sedan 1998. Författningen stadgade att landet under högst två och ett halvt år skulle styras av en samlingsregering med i princip alla betydande politiska krafter representerade. De dominerande grupperna i regeringen, och i det provisoriska parlamentet, var den tidigare regeringen under president Joseph Kabila, de båda rebellrörelserna Samling för kongolesisk demokrati, RCD (ofta kallad RCD-Goma efter den stad i östra Kongo där dess högkvarter ligger), Kongos befrielserörelse, MLC samt den civila oppositionen. Två utbrytargrupper ur RCD, RCD-Befrielserörelsen och RCD-National, den löst sammansatta regeringstrogna jägarmilisen mai-mai samt ”det civila samhället” var också representerade i såväl regering som parlament.

[redigera] Nya konflikter

Respekten för fredsavtalet och den provisoriska författningen var på sina håll ganska begränsad, och nya konflikthärdar hade blossat upp i Kongos östra provinser mellan väpnade grupper som inte omfattades av fredsavtalet.

Kongos grannländer ger också sitt stöd till olika parter i konflikten: Angola, Namibia och Zimbabwe stöttar den kongolesiska centralregeringen. Rwanda stöttar RCD-Goma, Uganda stöttar gerillan MLC, dominerad av icke-tutsi, Burundi befinner sig i krig med hutudominerade kongolesiska gerillagrupper. Grannlandet Sudan stöttar gerillan ADF, som består av exilugandier i kamp, i första hand mot sitt hemlands regering.

Decenniers vanstyre och en svagt utvecklad nationskänsla i den kolonialt skapade, konstlade statsbildningen talade mot en stabil, fredlig utveckling.

[redigera] Ny författning

2005 antogs genom folkomröstning en ny författning som stadgade att presidenten ska utses i allmänna val för fem år och kunna omväljas en gång. Ledamöterna av parlamentets båda kamrar skall också tillsättas genom allmänna val. Presidenten skall utse premiärminister på rekommendation av det parti som har en majoritet av parlamentets ledamöter.

[redigera] Fria val

Den 30 juli 2006 höll Kongo sitt första demokratiska val, med flerpartisystem, sedan självständigheten 1960. Nära tiotusen politiker tävlade om de femhundra platserna i parlamentet medan det i presidentvalet fanns trettiotre kandidater att välja emellan.

Joseph Kabila vann 45 procent av rösterna i presidentvalet och hans huvudmotståndare, vicepresidenten Jean-Pierre Bemba fick 20 procent. Den 20 till 22 augusti, efter det att valresultatet meddelats, drabbade de två presidentkandidaternas styrkor samman på Kinshasas gator. 23 personer dödades innan polis och FN-trupper lyckades vinna kontroll över staden.

Eftersom ingen presidentkandidat fick över 50 % av rösterna så hölls en andra valomgång mellan Kabila och Bemba den 29 oktober 2006. Valmyndigheten meddelade onsdagen den 15 november att Joseph Kabila vunnit presidentvalet med 58,05 procent av rösterna mot Jean-Pierre Bembas 41,9 procent.

Tisdagen den 21 november attackerade Jean-Pierre Bembas anhängare Högsta domstolens lokaler i Kinshasa. Dagen därpå gav den nyvalde presidenten Joseph Kabila ett ultimatum till FN:s fredsbevarande styrka i landet. Om inte FN-styrkan MONUC inom 48 timmar ser till att Bembas milisstyrkor lämnar huvudstaden Kinshasa så hotar Kabila att sätta in armén mot Bembas milis. Ett 50-tal av Bembas soldater gav sig också av från Kinshasa den 23 november. Bemba beräknades dock fortfarande ha mer än 500 soldater kvar i staden.

Högsta domstolen avslog den 27 november Jean-Pierre Bembas överklagande av valresultatet. Bemba accepterade dagen därpå högsta domstolens utslag och lovade att axla rollen som oppositionsledare.

[redigera] Nya strider

De östra delarna av Kongo-Kinshasa drabbades svårast av det blodiga inbördeskriget. Det är också där som våldet oftast har fortsatt efter det officiella krigsslutet. Rebellsoldater anförda av den före detta arméofficeren Laurent Nkunda intog den 26 november 2006 staden Sake i Norra Kivu-provinsen, i östra Kongo efter eldstrid med arméförband och en indisk FN-styrka.

I början av 2007 gick rebeller till offensiv i den mycket instabila och guldrika Ituriregionen i nordost. Minst 60 000 människor beräknas sedan 1999 ha dött i Ituri-konflikten.

Efter att en allierad till president Kabila vann ett lokalt guvernörsval i västra Kongo så uppmanade Jean-Pierre Bembas anhängare till protester mot det påstått manipulerade valresultatet. Då polisen i slutet av januari 2007 stormade ett hus i provinshuvudstaden Matadi tillhörande oppositionens kandidat Leonard Fuka Unzola så dödades minst 58 personer enligt sjukvården och lokala tjänstemän.

Nkunda fortsatte föra krig mot militären, under förevändning att skydda tutsier i Kongo, men har anklagats för svåra övergrepp på civilbefolkningen och för tvångsrekrytering av barnsoldater. Regeringen i Rwanda har stött Nkunda med motiveringen att man anser att resterna av hutugerillan FDLR, som låg bakom folkmordet i Rwanda, håller sig gömda i djungeln i östra Kongo-Kinshasa. [1]

Mai-mai deltog också i striderna i Norra Kivu-provinsen, som tvingade mer än 400 000 människor på flykt.[2]

I december 2007 genomfördes en misslyckad regeringsoffensiv i Norra Kivus högland som istället resulterade i att Nkundas styrkor intog ytterligare områden, följt av vapenvila.

Under hösten 2008 har striderna tagit fart igen och Nkundas trupper intog staden Goma.

[redigera] Konflikternas orsaker

Det sägs och skrivs ofta att det finns två förklaringar till striderna.

Den ena är att Nkunda och Rwanda vill försvara tutsierna i östra Kongo mot en fortsättning av det folkmord som skedde i Rwanda 1994. Förövarna av detta folkmord flydde till Kongo och är fortfarande verksamma där. Det finns tutsier och hutuer både i Kongo och Rwanda (samt i andra länder i närheten, inklusive Burundi). ^[1]

Den andra förklaringen är att kampen egentligen handlar om de rikedomar (främst mineraler) som finns i östra Kongo. Försvaret av tutsierna är bara ett svepskäl, säger de som hävdar att denna förklaring är den rätta. ^[2]

[redigera] Geografi

Demokratiska republiken Kongo

Stora delar av landet täcks fortfarande av tät urskog, medan stora savannområden finns i söder. Som en pulsåder löper Kongofloden i en båge genom landet.

[redigera] Naturtillgångar

Kongo-Kinshasa är ett av Afrikas rikaste områden med hänsyn till naturtillgångarna. Mest kända är koppartillgångarna i provinsen Katanga, men i landet finns även tillgångar på diamanter, kobolt, guld, kadmium, petroleum, silver, zink, mangan, tenn, germanium, uran, radium, bauxit, järnmalm och kol. Timmer, ädelträ, palmolja och kautschuk utvinns ur skogstillgångarna. År 1959 stod Kongo för 9 % av världens kopparproduktion, 49% av dess kobolt och 69% av dess industridiamanter.^{[källa behövs]} Landet har även betydande vattenkraft.

[redigera] Klimat och miljö

Klimatet är tropiskt och norr om ekvatorn infaller regntiden mellan april och oktober, söder om ekvatorn mellan november och mars. I höglänta inlandsområden är det svalare. I södra delen av landet förekommer längre torrperioder. Kongofloden kan svämma över under regntiden. I Great Rift Valley finns aktiva vulkaner.

Några av Kongo-Kinshasas miljöproblem är att tjuvjakt hotar de vilda djuren, att vattnet är förorenat och att alltför kraftig skogsavverkning leder till jorderosion. Större delen av Kongo-Kinshasa saknar naturskydd, men landet har dock ett av världens största regnskogsreservat i världen, Salonga (36 000 km2).

[redigera] Administrativ indelning

[redigera] Ekonomi

Demokratiska republiken Kongo har egentligen stora förutsättningar att bli ett välmående land, men krig och korruption under många år har dramatiskt försämrat ekonomin. Skatteintäkterna är låga, statens utgifter höga och utlandsskulden växer. Folket lider av hungersnöd och sjukdomar. Med hjälp av bland annat IMF och Världsbanken ska man försöka vända den ekonomiska utvecklingen, den informella sektorn stora storlek gör detta svårt, mycket ekonomisk verksamhet sker utan statens inblandning.

Korruptionen har också lett till att många lycksökare inom begagnade flygplansbranschen flyger inom landets gränser då järnvägs- och vägnätet är i dåligt skick, bland annat har flygplansmodellen AN-8 som inte längre har tillstånd av Antonov att flyga förekommit. Många flygplanskrascher har inträffat på grund av detta. En stor del transporter sker också på floderna.

Nästan all elektricitet framställs av vattenkraft, vilket är gynnsamt för miljön.

[redigera] Demografi

Aids är ett stort hälsoproblem och 2001 var nästan 5% av den vuxna befolkningen smittad vilket innebär 1,3 miljoner människor. Fram till samma år hade 120 000 människor dött i sjukdomen

• Det finns över 200 etniska grupper i landet och majoriteten av dem är olika bantufolk. De viktigaste etniska grupperna: luba (baluba) 18%, kongo 16%, mongo 13%, rwanda 10%, mangbetu-azande 6%, bangi och ngale 5,8%, rundi 3,8%, teke 2,7%, boa 2,3%, chokwe 1,8%, lugbara 1,6% och banda 1,4%. Övriga grupper utgör tillsammans drygt 16% (1983).
• Språk: franska, lingala, swahili, kikongo, tshiluba
• Befolkningens medianålder: 16,3 år (2008)
• Spädbarnsdödlighet: cirka 8,3 procent (2008)
• Förväntad livslängd vid födsel: 53,98 år (2008)
• Analfabetism: 2003 var ungefär 35% av den vuxna befolkningen analfabeter

[redigera] Religion

Officiellt är 80% av Kongos befolkning kristen. Landets största trossamfund är den romersk-katolska kyrkan med över 30 miljoner medlemmar. Omkring 30% av invånarna är protestanter. De flesta av dessa tillhör Église du Christ au Congo (ECC). 10% är kimbanguister.

Islam samlar ca 10% av kongoleserna och ungefär lika många tillämpar olika former av animism eller synkretism.

[redigera] Se även

• Belgiska Kongo
• Katanga
• Kinshasa
• Kongo
• Kongokrisen
• Kongostaten
• Leopoldville
• Zaire
• Tintin i Kongo

[redigera] Referenser

Denna artikel behöver fler källhänvisningar. Du kan hjälpa till genom att lägga till fler pålitliga källor. Material som inte är verifierbart kan ifrågasättas eller tas bort helt.

[redigera] Fotnoter

1. ^ Stephen Kinzer i Guardian 3 november 2008
2. ^ Johann Hari i Independent 30 oktober 2008

[redigera] Extern länk

• Pygméerna i Afrika Kultur och musik av de första urinvånarna i Demokratiska republiken Kongo

Afrikanska unionen (AU)

Algeriet | Angola | Benin | Botswana | Burkina Faso | Burundi | Centralafrikanska republiken | Djibouti | Egypten | Ekvatorialguinea | Elfenbenskusten | Eritrea | Etiopien | Gabon | Gambia | Ghana | Guinea | Guinea-Bissau | Kamerun | Kap Verde | Kenya | Komorerna | Republiken Kongo | Demokratiska republiken Kongo | Lesotho | Liberia | Libyen | Madagaskar | Malawi | Mali | Mauretanien (uteslutet 2008) | Mauritius | Moçambique | Namibia | Niger | Nigeria | Rwanda | São Tomé och Príncipe | Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken (Västsahara) | Senegal | Seychellerna | Sierra Leone | Somalia | Sudan | Swaziland | Sydafrika | Tanzania | Tchad | Togo | Tunisien | Uganda | Zambia | Zimbabwe