Konstitutionell monarki
Från Wikipedia
Konstitutionell monarki är en statsform med en monark som statschef (monarki), men där denne har mer eller mindre begränsade befogenheter, tydligt reglerade i konstitutionen jämfört med en absolut monarki.
I de flesta fallen har de konstitutionella monarkierna utvecklats till parlamentariska monarkier som innebär att monarkens befogenheter begränsas av att regeringen utses av riksdagen och utövar större och avgörande delen av regeringsmakten (i överensstämmelse med folksuveränitetsprincipen). Det har vanligen skett genom att utvecklingen gått ditåt i praktiken (genom "praxis"). Ibland har utvecklingen också slutgiltigt kodifierats i konstitutionen, dvs. skrivits in där (t.ex. i Sverige, Danmark och Spanien). Vanligen har parlamentets starka maktställning, t.ex. över statsbudgeten och genom kontrollmakten över regeringen liksom andra historiska orsaker, bidragit till parlamentarismen, t.ex. i Storbritannien, Norge m.fl. (Parlamentarism infördes i Norge 1884 genom att Stortinget lyckades fälla en regering i riksrätt.)
[redigera] Konstitutionella monarkier
- Belgien
- Danmark
- Japan
- Kambodja
- Liechtenstein
- Nederländerna
- Norge
- Spanien
- Storbritannien, även Antigua och Barbuda, Australien, Bahamas, Barbados, Belize, Grenada, Jamaica, Kanada, Nya Zeeland, Papua Nya Guinea, Saint Christopher och Nevis, Saint Lucia, Saint Vincent och Grenadinerna , Salomonöarna och Tuvalu; (alla med samma statschef Elizabeth II av Storbritannien)
- Sverige
- Thailand
[redigera] Sverige
Sverige har i praktiken varit en parlamentarisk monarki åtminstone sedan 1917, då regeringen som tillsattes under borggårdskrisen år 1914, slutligen avgick. Det eftersom regeringen 1917 byggde på andra kammarens majoritet och denna praktik utan uppehåll har tillämpats sedan dess. Detta förstärktes av att allmän och lika rösträtt för kvinnor och män genomförts 1921 och av att första kammaren demokratiserades genom lika rösträtt i kommunala val. Läs mer i detalj om svensk parlamentarisms historia och hur den fungerade i jämföresle med andra länders parlamentarism i artikeln om parlamentarism.
Parlamentarismen skrevs också slutgiltigt in i grundlagen 1974 i den nya 1974 års regeringsform (RF), som trädde i kraft 1975. Sverige är alltså nu även formellt främst en parlamentarisk monarki, men också en konstitutionell monarki. Detsamma har skett i en del andra länder t.ex. Danmark och Spanien, men enligt andra modeller.
Maktdelningen enligt 1809 års regeringsform, liksom tvåkammarriksdagens införande (genom 1866 års riksdagsordning), var dock ett typfall av en konstitutionell monarki (utan parlamentarism), som i och med förändringar (bland annat statsministerämbetes införande) utvecklades mot en parlamentarisk monarki.