Från Wikipedia

Mao-knapp från kulturrevolutionen.

Kulturrevolutionen (egentligen Den stora proletära kulturrevolutionen; 文化大革命, pinyin Wenhua da geming), var en politisk kampanj i folkrepubliken Kina som iscensattes av Mao Zedong, dåvarande ledare för Kinas kommunistiska parti. Kampanjen inleddes 1966 och hade sin mest intensiva fas till år 1969, men upphörde slutgiltigt först med Maos död år 1976. Det officiella syftet var att förnya och sprida revolutionen till alla delar av det kinesiska samhället. Kampanjen genomdrevs med stöd av de unga idealistiska rödgardisterna och en grupp trogna i partiledningen.

[redigera] Bakgrund

Bakgrunden till kulturrevolutionen anses av de flesta historiker vara Maos försvagade maktposition inom Kinas ledning efter problem i samband med kollektiviseringen av jordbruket och Det stora språnget. Genom att vända sig direkt till folket kunde Mao manövrera ut sina motståndare inom partiledningen. Mao ångrade även bland annat den större friheten för intellektuella och konstnärer som framträtt under tidigt 1960-tal eftersom den kunde öppna för kritik av socialismen. Kulturrevolutionens avsikt var att avlägsna makthavare som enligt Mao hade slagit in på den kapitalistiska vägen och att skapa en ny kultur som skulle passa i ett socialistiskt samhälle. Mao ville att kineserna även i sitt tänkande skulle bli verkliga socialister och rensa ut allt gammalt feodalt, borgerligt tänkande som han ansåg fortfarande fanns inneboende i den kinesiska kulturen. En ny kultur för det socialistiska samhället skulle skapas. De som vill se mer idealistiska anledningar menar att Mao fruktade att den kinesiska revolutionen skulle stagnera på samma sätt som i Sovjetunionen, och ville förhindra detta genom att igångsätta en "ständig revolution".

[redigera] Förlopp

Kampanjen inleddes vid ett extraordinärt Politbyråmöte i maj 1966 och drabbade under de påföljande månaderna i första hand kultur- och utbildningssektorn. Vid den 8:e centralkommitténs 11:e plenarsession i augusti 1966 genomförde Mao en omorganisation av det kinesiska kommunistpartiets ledning som bl.a. ledde till att Liu Shaoqis position försvagades och Lin Biao blev nummer två i partiet. Maos viktigaste medel för att genomföra kulturrevolutionen var vi denna tid rödgardisterna, politiskt radikala storstadsungdomar som med KKP-ledningens goda minne fick resa gratis land och rike runt med tåg för att, som det sades, sprida den kulturrevolutionära glöden. Under hösten 1966 hölls flera gigantiska stormöten i Peking vid vilka miljontals rödgardister närvarade.

Kulturrevolutionen hade som ett av sina främsta officiella mål att utrota det feodala, borgerliga och s.k. revisionistiska tänkandet i hela det kinesiska samhället och ersätta det med socialism. Den kinesiska kommunismen hade tidigare i huvudsak begränsat sig till statsapparaten och produktionsmedlen, men Mao med rödgardisterna och andra radikala politiker bakom sig (ex.vis de som med tiden skulle komma att kallas för ”de fyras gäng”) riktade nu bl.a. in sig på intellektuella och lärare, som skulle ha förrått den gamla revolutionen. Den högre utbildningen upphörde unde flera år att fungera. Även högt uppsatta partifunktionärer, som t ex Kinas president Liu Shaoqi och KKPs generalsekreterare Deng Xiaoping, fann sig också i omgångar utfrusna och kritiserade, anklagade för att ha förråt den gamla revolutionen. Mao förklarade aldrig klart och tydligt sina syften eller mål med kulturrevolutionen, vilket gjorde det så mycket svårare för hans uttolkare att skydda sig mot senare anklagelser om förräderi mot honom.

Kulturrevolutionens intensivaste skede, åren 1968–1971, för att rensa ut kontrarevolutionärt tänkande, har av några betraktats som ett folkmord. Uppskattningsvis dödades mellan 750 000 och 1,5 miljoner människor i dess namn.

Mao förklarade 1969 att officiellt kulturrevolutionen vunnit en stor seger, men kunde aldrig – ej heller senare – förmå sig till att säga att den hade vunnits och därför var slut. Rödgardisterna hade avväpnats 1968 och skickats av ut på landsbygden för att "lära av de fattiga och lägre mellan-bönderna". Enligt den idag både i och utanför Kina vanliga historieskrivningen avslutades kulturrevolutionen definitivt först med Maos död och gripandet av de fyras gäng år 1976.

I det post-maoistiska Kina talar man om kulturrevolutionen som "de tio förlorade åren" eller "tio år av kaos". I Sverige betraktar myndigheten Forum för Levande Historia kulturrevolutionen som en del av det som kallas ”brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”.

[redigera] Litteratur

• MacFarquhar, Roderick, and Michael Schoenhals. Mao's Last Revolution. Cambridge, Mass.: Belknap Press of Harvard University Press, 2006.
• Klas-Göran Karlsson & Michael Schoenhals, Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer: Forskningsöversikt. Stockholm: Forum för levande historia, 2008, sid. 63-83.